NYHETER 2011/News 2011
20111226
POLARSKÄGGETS BEDÅRANDE BESSIE MED HUSSE JOHANNES PÅ BESÖK
Bessie (B-litter) visiting
Dagarna mellan jul hade vi turen att få besök av Polarskäggets Bedårande Bessie, från B-kullen, med husse Johannes, från Uppsala. Så kul!
Det visade sej att Bessie vuxit till sej ordentligt till en riktigt flott ung dam. Hon är ganska så lik sin mamma, vår Stumpan, både till utseende och sätt.
En härlig ung tik, högt älskad av både sin matte och husse, och vilken lycka för ett uppfödarhjärta att få se det enormt fina samspelet mellan hund och husse.
Tack för titten Johannes och Bessie!
20111011
STUMPAN, SVERIGES, OCH NORDENS, FÖRSTA BOSTONTERRIER MED titeln
STUMPAN, the first Bostonterrier in the Nordic countries with the title
SVENSK VILTSPÅRCHAMPION
Idag har jag, tillsammans med 2 av våra tikar, Stumpan och Grynet, deltagit i viltspårprov här i Skellefteå. Det var en kall dag, med känslan av kommande vinter i luften.
Stumpan, som tidigare lyckats ta 2 av 3 nödvändiga 1:or i rörligt prov, var på sitt allra, allra bästa spårhumör. Vi saknade alltså ett 1:a pris till för att Stumpan skulle meritera sej till Svensk Viltspårchampion.
Ingen, allra minst jag själv, trodde att vi skulle hamna i de här kretsarna då Nisse och jag köpte vår första boston för många år sedan. Men, eftersom jag tycker om att aktivera mina hundar, att låta dem jobba mentalt, så har jag testat en del olika möjligheter. När jag så upptäckte att Stumpan, och Grynet också, var jättetaggade på vilt så gav resten sej självt. Vi har deltagit i ett par kurser, tränat hemmavid (med god hjälp av vorstehvännen Annica, TACK!) och kämpat på. I ur och skur. Varit svettiga, trötta, törstiga, kalla, varma,
men….vi har haft sååå roligt. Det är så kul att se glädjen och arbetslusten i hundarna, att jag kan inte låta bli att jobba på med dem. Att vi sen fått en och annan domare och annan medtävlare att höja lite på ögonbrynen då vi kommit, Stumpan och jag, eller
Grynet och jag, har och är bara roligt.
Som sagt, vi startade provet idag med en matte som var liiite nervös, och en mycket taggad Stumpan. När hon sen blev påvisad starten, funderade hon lite, men sen bar det iväg. Utan några som helst problem. Jag kände efter ungefär halva spåret att -schiit, hon jobbar mot ännu en 1:a nu, måtte hon bara fixa resten-.
Det gjorde hon. Med bravur. Hon hittade klöven, greppade den och kämpade med hela sin lilla kropp för att ”döda” den rackarns älgen som gått och blodat ner i skogen. Det är ganska svårt att hålla tillbaka glädjen en sån här gång, men….. Efter spåret tar en lååång stunds väntan vid. Domaren ska konferera med spårläggare och komma
fram till en bedömning och ett pris.
Och, Stumpan fick ännu en 1:a, och därmed kvalificerade hon sej för titeln
SVENSK VILTSPÅRCHAMPION. JIPPI!!!
Älskade Stumpan, jag visste att du skulle klara det. Jag visste att du har kapaciteten, intresset och viljan att genomföra det. Att motta den championatrosetten ur domarens hand var en lätt uppgift. Den värmde, och får en hedersplats hemma.
Att Stumpan dessutom råkar vara den första Bostonterriern
i våra nordiska länder med den här titeln känns extra kul.
GRYNET,
GODKÄND I ANLAGSKLASS, VILTSPÅR
Sen så blev det Grynets tur att göra sin debut inom viltspårningsbranschen, i anlagsklassen.
Kändes allt lite spännande, främst med tanke på att hon dagen till ära gått in i
höglöp, och sannolikt hade lite annat i tankarna.
Vi skulle alltså starta i anlagsprovet hon och jag. Där får man bedömningen
godkänd eller ej godkänd. För att få gå vidare och tävla i öppen klass viltspår måste man få godkänd i anlagsklassen. Men, hon förvånade nog oss alla. Tog an spåret snabbt utan anmärkning (enl domaren), och pinnade sen på utav bara den. Jag kände nästan inte igen henne. Hon jobbade på som hon nästan aldrig gjort under träningar,
trots löp. Helt otroligt. Precis som Stumpan så är Grynet väldigt målmedveten,
noggrann och energisk. Riktigt rolig att jobba med. Blev faktiskt trots kylan ganska så svettigt under kläderna. Gissa om hon, och jag, blev nöjd över att hitta klöven? Jag kände på mej att hennes arbete nog skulle ge godkänt, vilket visade sej vara helt rätt.
Så stod jag då där med 2 ljuvliga små varelser, Stumpan och Grynet, med varsin rosett i handen. Vilken dag! Vilken lycka när man får utdelning för nerlagt arbete. Och framförallt vilken lycka att se brudarna så stolt bära klövarna tillbaks till bilarna efter spårets slut. Så kul!
Då fattas ”bara” fortsättningen, både för Stumpan och Grynet. Nu siktar vi mot nya mål.
Vad, får framtiden utvisa.
/Stolt matte Ann-Britt
20110923
Polarskäggets Bedårande Alfons (A-kullen) fyller 3 år!
GRATTIS, GRATTIS!
På bilden är Affe tillsammans m matte Margaretha
20110814-15
UTSTÄLLNING I VÅRT MYCKET VACKRA GRANNLAND, NORGE.
Show in Norway.
En av årets höjdpunkter har varit resan som jag, tillsammans med goda vännerna Maria Arnfjell (Lowriders kennel), och Yvonne Norrman (Segerhufvas kennel) gjorde helgen 14-15 augusti. Vi hade anmält oss till 2-dagars i Mosjön, Norge och hyrt ett rum på Mosjöns camping. 3 hundar hade vi med oss, jag med Bella, Maria med mopsen Babsan
och Yvonne med frallan Ella. Bilen var med andra ord full. För det är ju inte bara hundar som ska med på en långweekend. Tält, kläder, stövlar m.m.+ en massa god mat hade vi stuvat in.
Tidigt som attan fredag morgon packade vi min kära V70, och startade mot Norge. Resan, som enkel väg är ca 51 mil, gick jättebra. Vår svenska fjällvärld är jättevacker. De underbara vyerna avlöser varandra hela tiden. Att det sen bara blir vackrare och vackrare desto närmare man kommer gränsen och Norge gör att resan blir en stor naturupplevelse.
Vi åt lunch i slalombyn Tärnaby, och styrde sen kosan mot gränsen och Hattfjelldalen. Vädret kunde inte varit bättre. Sol och varmt så det var tur att AC´n i bilen fungerade. Så fort det går att köra så långt när man har trevligt i bilen. Gissa om vi pratade??
Mycket snart passerade vi norska gränsen och vad händer då? Jo, vägen smalnar, inga dikesrenar överhuvudtaget, och lösa får, jo-o, ni läste rätt, får på vägen!! Pittoreskt?? På ett ställe försökte en man att driva iväg dem från E6:an. Så det gäller att
köra med tungan rätt i mun.
Är det inte får som är i vägen, så är det vägar med branta stup, och tunnlar (ofta med får i). Men det är värt alla besvär, för oj, oj, oj, så vackert det är. Jag kan absolut inte sticka
under stol med att jag är helt betagen av den norska naturen.
På eftermiddan var vi så framme i Mosjön, och vi hittade campingen direkt. Mosjön visade sej vara en fin liten stad, belägen i en av Norges tusentals vackra vikar, med
höga berg och havet ända in i stadskärnan. Läckert!
Stugan vi hade hyrt visade sej vara ett rum i en liten huslänga. Ett bra rum med eget kök. Vi lastade in det mesta, och åkte sen för att söka rätt på utställningsplatsen och
sätta upp tältet, ifall det skulle bli regn.
Utställningsområdet var mycket fint. En stoooor fin gräsplan endast ett stenkast från campingen. Allt gick bra, tills dess vi upptäckte att påsen med tältpinnarna förmodligen
var kvar hemma i Skellefteå. Vad göra? Jo, man frågar några trevliga norrmän
om, utifall att…No problems! Så var det fixat.
Efter att tältet väl var på plats, så återvände vi till stugan och blev av Maria bjudna på en mycket god middag, med både förrätt och varmrätt. Mums!
Det blev så lördag och första utställningsdagen. Himlen var blå, solen sken och nästan
ingen vind. Det var varmt. Utställningen, bedömningen gick snabbt och plötsligt står
jag där med ett excellent på Bella. Kul!
Goda vännen Maria fick Cert + BIR på sin söta mopstik Babsan,
och lika goda vännen Yvonne fick också Cert + BIR på sin läckra frallatik Ella.
Grattis!
Så det blev att sitt kvar o vänta på finalerna, och…vi hade det jätteskönt. Tog en kopp kaffe, njöt av värmen och omgivningarna och konstaterade att det var bra att tältet var
med, som skydd mot solen o värmen både för 2- och 4-benta.
Finalerna drog igång, och det slutade för vår del med att Maria med Babsan
placerades som BIG4. Jättekul!
Där trodde vi sen att all spänning för den dagen var över. Men ack vad vi bedrog oss.
Efter att allt var klart vid utställningen, stuvade vi in alla grejer i bilen igen och körde till campingen. Väl framme där så tog vi ut hundarna och packning, men…..inte bilnycklarna visade det sej. Gud vad vi letade. Jag var bombsäker på att jag lagt dom i bagaget då jag plockade ut lite grejer. Sen så smällde jag igen luckan, och bilen låste sej -Tacka vet jag gamla hederliga nycklar-. Vad göra? Efter massor med tankar farande runt i skallen
kom jag på att -javisst, vi har ju en assistansförsäkring på bilen-. Sagt och gjort, jag ringde och efter ett par timmar dök så en ung trevlig norrman upp med all tänkbar utrustning för att ”bryta sej in” i V70:n. Men det var inte helt lätt, han fick allt jobba på en bra stund.
Men lyckades, och spänningen släppte. Vilken pärs.
Äntligen, mycket sent på kvällen blev det så min tur att bjuda goda vännerna på mat. Efter det orkade vi inte göra så mycket mer. Det blev att rasta hundar, borsta tanden och säga godnatt. Alla mycket nöjda med dagen, trots allt.
Söndagen kom, med lika fint väder. Helt otroligt bra väder. Nästan liiite för varmt faktiskt.
Utställningen drog igång, och det gick ganska fort. Helt plötsligt står jag där
med ett Cert + BIR på Bella. Va?? Härligt!!
Lika bra gick det för Yvonne, med frallan igeeen. Ella knep ytterligare ett Cert + BIR. WOW!
Marias Babsan fick den här gången excellent.
Det skulle alltså även denna dag bli finalväntan. No problems! Mera fika och kaffe.
Yvonnes fralla Ella knep den hör dan en BIG4:a placering, men Bella och jag åkte ut i finalen.
Utställningen led mot sitt slut, så även vår händelserika Norgetripp. Efter mera kaffe blev det så åter dags att stuva in allt i bilen igen och starta hemresan. Men, än var det inte slut med alla överraskningar. Vi behövde tanka och bestämde att det blir på svensk mark, i Sorsele. Några minuter efter kl. 21 var vi där. Stationen hade precis stängt, men mannen som jobbade där var kvar, som tur var. För när jag, efter att ha tryckt in kortet
och slagit koden, försökte få soppa ur pistolen hände ingenting. Då kom mannen på macken ut och sa att nu blev det nog nåt fel. Det visade sej att en kille vid dieselpumpen hade fått diesel betalt av mitt kort. Help! Vad händer??
Gubben på macken fick bekymmer. Tydligen så reagerade både diesel- och
bensinpumpen på mitt kort??? Så jag hade m a o betalat diesel till en liten skåpbil, och fick ingen bensin själv. Gubben i macken hade en massa idéer om hur vi skulle lösa det, men först måste vi ha ut ett kvitto så att vi kunde se beloppet som dragits. Men kvittot
hade fastnat och gubben i macken tvingades montera isär halva pumpen. Till slut, efter lång väntan, lyckades vi få ett kvitto, och då bestämde dieselkillen och jag att han fick köra in sitt kort och jag tanka bensin för samma belopp till min bil.
Äntligen fick vi åka vidare.
Mörkret hade lagt sej, och jag bannade att vi inte hade satt på extraljusen på bilen. De behövs redan nu. Men allt gick bra. Första sträckan körde jag, sen körde Yvonne och till sist Maria. Några mil före Glommersträsk kom så nästa ”överraskning”.
Det var helt mörkt, jag såg ett par reflexer i dikeskanten. -Det blänker nåt i diket- hann jag säga, sen var älgen bara där. Maria bromsade för allt vad hon var värd, och….vi trodde alla 3 att nu, nu smäller det. Men, med hjälp av änglavakt och snabb reaktion av Maria så lyckades vi med en mycket, mycket liten hårsmån klara oss. Men, puuh…. DET var riktigt, riktigt nära. Det kunde gått riktigt illa.
Efter att vi kollat att hundarna inte farit illa på nåt sätt så körde vi, rejält
omskakade, vidare utan fler överraskningar.
Det var en jätterolig helg. Flera fina framgångar, härlig samvaro med goda vänner, jättefint arrangemang, jättefin utställningsplats, härligt sommarväder, massor av trevliga, glada och hjälpsamma norrmän, samt en betagande vacker natur. Helt otroligt.
Jag hoppas att det blir fler såna resor, fast utan älgar framför näsan.
Hälsn/Ann-Britt
2011 vår/försommaren
Bessie (B-kullen) på viltspårkurs/Bessie in wildtrackingcourse.
Under våren/försommaren har Polarskäggets Bedårande Bessie, från B-kullen deltagit i viltspårsutbildning tillsammans med matte Jenny och husse Johannes. Enligt matte o husse så har det gått riktigt bra. Bessie är mycket sugen på att jobba på det här sättet, precis som sin mamma Stumpan. Bessies matte o husse låter hälsa att till hösten, förhoppningsvis,
ska de anmäla sej till anlagsklass viltspår med henne.
Vi håller tummarna för att det går bra och önskar dem Lycka till!
/Ann-Britt
110721
Stumpan går viltspårprov/Stumpan in wildtracking test.
Nu har Stumpan o jag deltagit i vårt andra viltspår öppenklass.
Det första, för några veckor sedan, slutade med ett 3:e pris, vilket inte kändes riktigt okey. Stumpan o jag har tränat en hel del, och jag visste att hon hade kapacitet att gå till bättre pris. Men väderförhållandena och spårförhållandena var extrema då. Det var 28 grader varmt och marken var supertorr. Under såna förhållanden är det absolut svårast
för en hund att spåra. Hon blev i och för sej godkänd, men….
Så nu var det så åter dags. Vädergudarna som i flera dagar pratat om regn, regn o regn höll inte vad de lovat. Schiit! Lika torrt i skogarna, något mindre varmt (”bara” ca 23 grader o lika torrt i markerna) så det kändes nästan liiite ojuste att ställa upp med henne igen.
Vi hade ju hoppats på svalt och lite blött i skogen.
Men, så klockan 9 torsdag 21:a var det ändå dags. Vi var bara 2 ekipage, goda vännen Annica med en stooor vorstehhane o så jag med lilla, lilla Stumpan. Domaren som för mej var helt okänd lyfte lite på ögonbrynet då han kom och såg vilka hundar han skulle döma.
Vi körde igång på en gång och det blev bestämt att Annica skulle starta först. Jag önskade lycka till och Stumpan och jag satte oss att vänta. Efter ca 20 min hörde vi skottet långt borta och jag förstod då att nu har Joko (vorstehn) klarat spåret och ska bara hitta slutet.
Efter ytterligare en liten stund kom de då så tillbaks. Annica o domarna lätt svettiga och Joko rätt nöjd. Domarna sa ingenting om hur det gått, utan menade
att Stumpan och jag fick starta då vi ville.
-Då kör vi- sa jag till domaren, och -om någon av oss tar ett 1:a pris idag så bjuder den på middag?- sa jag, vänd till Annica.
En liten bit in i skogen, som för oss var helt ny terräng (söder om Skellefteå, vid E 4:an, byn Ljusvattnet), var så Stumpans spårstart. – Klara?- undrade domarna, -japp- blev svaret. Så bar det då iväg. Jag är så koncentrerad på vad Stumpan gör, hur hon jobbar o så, att jag ”ser knappt skogen för alla träd”. Jag hade ingen som helst aning om var vi var efter en stund.
Helt tvingad att lita på Stumpan. Hon är ganska lätt att läsa, man ser ganska tydligt när hon är på spåret och när hon ”strular”. Visst hade hon ett par ”tappt”, men efter lite ”ringning” så hittade hon och tog på spåret igen. Den första vinkeln tyckte hon var lite knepig, men redde ut den. De andra vinklarna gick jättebra. Vid skottet stod hon fint still, men…hon har börjat,
ju mer vi tränar, med att bli ordentligt uppjagad vid skottet. Hon vet ju vad som väntar.
Fast den här dagen skötte hon sig mycket bra. Stod kvar, inväntade
nytt kommando och sökte sen rätt på spårslutet.
Gissa om man blir lycklig i det läget. Massor, massor av träning, många termosar av kaffe, hög förbrukning av myggmedel, massor av svett, men väldigt mycket roligt har gett utdelning.
Stumpan lyckas, hennes glädje går inte att ta miste på. Den är min drivkraft.
Fast, vi visste ju inte vad domaren tyckte. Han gick under hela spåret en bit efter oss, och var knäpptyst, hela tiden. Men nu, efter att Stumpan tagit klöven klev han fram och sa
med ett leende – Är det varmt?- Gissa vad svaret blev???
Jag var fullständigt sjöblöt. Det är inte lätt att ”jogga” efter en hund i kraftigt varierande terräng, ca 650 m en dag som denna. Puuuh!! Stumpan var också rätt nöjd. Så fort vi kom ut på skogsvägen slängde hon sej i skugga, och väl framme vid bilen igen njöt
hon av att jag hällde vatten både över och under henne.
Stumpan hade gjort en enorm insats. Jättevarmt, jättetorrt, bitvis risigt o eländig terräng, men…… Det var en mycket stolt matte som i sakta mak vandrade tillbaks till bilen.
Sen så började en lååång väntan medan domaren satte sej för sej själv i bilen och skrev ut domarprotokollen. Både Annica och jag hoppades i och för sej på någorlunda bra omdömen, men…. Först gick domaren igenom Jokos spårarbete, och det var bara goda omdömen. Utan tvekan en klar 1:a. Så kul! Vi har tränat ihop en hel del så det kändes så roligt att Annica o Joko fick bra utdelning. Nu skulle ju vi bli bjudna på en firarmiddag också. Härligt!
Så var det då vår tur att få domarens omdömen. Jag som hundförare fick liite kritik för hur jag hanterar linan, så jag fick skämmas litegrann. Jag hann också tänka att nu har JAG sabbat det för Stumpan. Men domaren pratade på och ju mer han pratade desto mer började jag förstå att han kommer att ge Stumpan ett bra betyg………...-så jag ger Stumpan ett 1:a pris- hör jag domaren säga. Jag blev alldeles stum. WOW! Älskade Stumpan, så duktig du är. Det var ju det jag visste, efter så mycket träning, att hon kan spåra för ett 1:a pris.
Stumpans slutomdömer lyder:
-En tik som verkligen fick jobba hårt med nosen i början av spåret för att allteftersom spåret framskred löste uppgiften lättare och lättare. Arbetstempo-lämpligt, spårtid 29 min-spårningsförmåga-god, skottprövning-godkänd.-
-Ojdå- hör jag Annica säga, -hur blir det nu med middan?-
Att sen domaren dessutom talade om att Stumpan mycket väl platsar in som eftersökshund under ”riktiga” förhållanden i ”verkliga livet”, gjorde ju inte mej mindre stolt över henne.
Nu ska vi anmäla henne till jaktlaget i byn.
Nu siktar vi mot nya mål, och middan……Det blir mycket god mat framöver.
Hälsningar/Ann-Britt
110626
Rovaniemi Int. Midsommarutställning/Int. show in Rovaniemi, Finland
I söndags åkte vår fodervärd Camilla o jag till Rovaniemi i norra Finland, för att delta i deras årligen återkommande Internationella Midsommarutställning. Med oss hade vi ”Stumpan”Barroco’s Yummy Yummy och hennes dotter ”Bella”
Polarskäggets Bedårande Bella. Mor och dotter.
Och jo-o, det är långt dit. 40 mil enkel väg. Uppstigning 02.30. Tur att vi alla är galna på olika sätt. Vägarna, speciellt på den finska sidan, är riktigt fina. Att vi sen blev tvungna till ett par mycket kraftiga inbromsningar p g a att tomtens renar behagade vilja vandra på vägen gjorde ingenting.Vi är ganska vana och min älskade V70 hade för dagen sprillans
nya bromsar, (tack älskade Nisse), och allt gick ju bra.
Utställningen hålls i anslutning till området som kallas Santa Claus Village. För ni vet väl alla att tomten verkligen bor i Rovaniemi. Det vet iallafall det tusentals turister (speciellt japaner) som varje år besöker Rovaniemi, enbart för att få en skymt av tomten.Helt otroligt att en stad, lååångt bort från övriga världen kan bli så världsberömd tack vare en skröna, eller?
Eftersom jag tror att vi var mer fokuserade på vad dagen hade i sitt sköte, så lyckades
vi inte se minsta lilla vitt skägg någonstans.
Iallafall så är det ett annorlunda utställningsområde. Buskar o träd bildar ”rum”, och i varje rum ryms ung. 2 utställningsringar. Lite kul faktiskt. Sen att ALLA pratar ett språk som är totalt obegripligt gör att man verkligen känner sej utomlands.
Till utställningen kom 8 bostonterriers. Varav vi alltså hade 2. 3 Hanar, och ingen av dem fick excellent. De 3 andra tikarna var 2 juniortikar och en jättetjusig Lettisk multichampiontik.
Jättesnygg!
Den ena juniortiken var mycket, mycket liten o nätt, men rätt byggd, och hon fick excellent. Den andra var lite svår att få nåt begrepp om då hon var väldigt blyg och inte ville visa sej tycker jag, men domaren hann se att hon var värd excellent.
Domaren, Janiki Steinbock från Israel, som faktiskt pratade finska, tyckte väldigt bra om Bella som vi visade i unghundsklass. Bedömningen gick ganska snabbt, unga Bella skötte sej exemplariskt, och tilldelades excellent och CK.
Så var det då dags för mamma Stumpan som var ensam i öppenklass. Stumpan, som ju inte älskar det här med utställning, utan mycket, mycket hellre väljer att vara i spårskogen, fick ändå för sej att visa sej från sin bästa sida, vilket resulterade i
excellent med CK även till mamma Stumpan.
Championtiken från lettland fick helt rättvist också ett Ck.
Sen så, utan att man egentligen vet hur det gått till, så står man där i
bästa tikklass med både mor o dotter. Kul!
Domaren hade nog inga större problem med att placera championtiken som 1:a. men sen fick hon allt tänka liiite. Jag var bombsäker på att Bella skulle placeras före
mamma Stumpan, och även före de andra tikarna, förutom
championtiken. Men, så blev inte fallet. Så snabbt, utan att iallafall jag hann förstå vad som hände så flyttas vi om och helt plötsligt står Bella med Camilla i snöret till vänster om oss och Stumpan står som 2:a efter championtiken. Fram kliver ringsekreteraren med både certrosett och championrosett i handen till Stumpan o mej. Då, i vanlig ordning, börjar de j-a knäna att darra. Stumpan har fått cert och är ju därigenom kvalificerad till Finskt Championat.
DÅ, först då, började jag förstå vad som egentligen hänt. Det fanns inte med i ”planen”.
Stumpan slog Bella, vilket jag INTE trodde. Så ett tag kändes glädjen över certet lite kluven, men…. Bella fick excellent med CK och blev placerad som 3:e bästa tik med jättefin kritik. Vad mer kan man begära???? Hon är bara drygt 15 månader.
Så, vår älskade, energiska, galna, nyfikna, glada, speciella, helt otroligt fantastiska Stumpan fick det certifikat i Finland som därigenom meriterar henne till Finsk Champion.
Att sen omgivningen, de övriga deltagarna, sekretariat-personal, översättningstjejen (iallafall jag går helt bet på att begripa en finsk domarkritik), ja-a ALLA, var så glada, vänliga och gratulerade, så lade jag min kluvna glädje åt sidan.
Det blev så dags att packa ihop, hundar, rosetter och resterande svettiga mackor för att påbörja den långa, men den här gången glädjefyllda resan hemåt, mot Sverige.Kändes som att V70:an fick extra fart söderut efter att vi tankat några droppar av nåt som hette 98power.
Vågade ärligt talat inte tanka mer än vi behövde för att ta oss över gränsen.
Den långa resan var verkligen värd sitt pris. Två nöjda utställare, med varsitt exemplar av ”världens bästa hund” styrde så kosan hemåt, och det var för mej ett nöje att
bjuda vår fodervärd Camilla på ”firar-lunch” på vägen hem.
Nu kan Stumpans och pappa Eetus fina B-kullsbarn sträcka på sej lite extra när nu mamma Stumpan fick ett championat till att lägga till sina meriter.
Hälsn/Ann-Britt
110623
BODIL m matte LINNÉA jobbar på/Bodil working with mum Linnéa.
På försommaren har Polarskäggets Bedårande Bodil, från B-kullen, tillsammans med matte Linnéa o husse Nils deltagit i en aktiveringskurs. De har tillsammans tränat lite lydnad, uppletande av föremål och bruksspår. Bodil har varit jätteduktig. Precis som matte o
husse. Kursledaromdöme för Bodil blev, -Energisk tik, som jobbar intresserat o intensivt.
En riktig arbetsmyra. Lovande!-
Bild 1. Matte Linnéa får riktningsanvisningar för spåret
Bild 2. Bodil leks igång med trasan av matte Linnéa
Bild 3. Kursledaren (jag) håller kvar Bodil under tiden matte gömmer sej.
Bild 4. -När får jag gå-?
Bild 5. -Äntligen- Nu bär det iväg med iver.
110514
Nat. utställning i Överkalix, Norrbotten!/Nat. show in Overkalix
I helgen har jag, tillsammans med goda vännen Maria, www.lowriders.se, varit på utställning nästan så långt norrut man kan komma i vårt avlånga land. Vi deltog i Överkalix nationella utställning som arrangerades för allra första gången. Ett jättefint arrangemang, solsken o dessutom lite framgångar. Kan det bli bättre?
Vår juniortik, Polarskäggets Bedårande Bella var den enda deltagande bostonterriern som fick excellent. Domaren, Kurt Nilsson, tyckte väldigt bra om henne, men gav
inte certet därför att hon inte var ”klar”.
Bellas mor, vår härliga ”Stumpan”, Barrocos Yummy Yummy, fick very good.
Hälsn/Ann-Britt
Se resultaten på sidorna ”Bella / Resultat” & ”Stumpan / Resultat”.
110508
Utställningspremiär 2011/Show start 2011
Så har då årets utställningar dragit igång. Jättekul!
Vi har sedan ifjol turen att en närliggande hundklubb arrangerar en inofficiell utställning den här tiden. Det är Bureå hundklubb, strax söder om Skellefteå.
I år deltog 2 av våra avkommor, 2 av Stumpans tikvalpar i B-kullen. Det var Bedårande Bella och Bedårande Bodil. Domaren, Anna Majaniemi, hade liiite problem att skilja tikarna åt, men bestämde sej till slut för att Bella skulle få BIR:et.
Ser jättemycket fram emot att följa Stumpans valpar framöver, och önskar våra
härliga valpköpare Lycka till!
Hälsn/Ann-Britt
Några bilder från dagen:
April 2011
:-)) Ny boston i familjen/New boston in our family :-))
Vill bara på detta enkla sätt tala om att vi fått en ny ”familjemedlem”!!! Det är en mycket snäll tik, ställer inte till några som helst bekymmer eller funderingar !!!! Okej, hon är kanske inte riktigt den vackraste, men….. Hon är en Bostontik gjord enligt nålfiltningsmetoden.
Enormt skickligt tillverkad av min goda vän Eva Markström.
http://www.basseskogens-uggleaugos.se/16112106
 |
 |
 |
April 2011
HUFF (Hunduppfödarföreningen i Skellefteå) är bildad!
Nu har vi påbörjat arbetet med att bilda ”HUFF” (hunduppfödarföreningen) i Skellefteå.
Det konstituerande årsmötet har ägt rum, så inom snar framtid är vi igång.
Mer information om föreningen kommer så fort vi har allt klart.
Hälsn/Ann-Britt
Påskhelgen-11
Bedårande Bessie m. husse på besök/Bessie visiting.
Under påsken hade vi det stora nöjet att få besök av Bedårande Bessie tillsammans med matte Jenny och husse Johannes från Uppsala. Det var så kul att få träffa dem alla igen, och kul att få se att Bessie vuxit upp till en mycket, mycket trevlig ung dam.
Vi, Nisse och jag önskar Jenny, Johannes och Bessie all lycka framöver.
110331
CRUFT´S 2011
För första gången i mitt liv har jag, tillsamman med en god vän och uppfödarkollega, besökt Cruft´s i England. Vi flög från Skellefteå, via Stockholm och Munchen, till Birmingham. Vi bodde på ett äldre, typiskt engelskt hotell, i centrum av stan. Frånsett en ”galen” hiss som levde sitt eget liv, var hotellet helt ok. Servicen var jättebra, gott om frukostvärdar som sprang på varandra i sin iver att servera mer – Coffee or tea?- Fast, nog kunde kaffet ändå fått smaka kaffe???
Vår första dag i Birmingham ”lekte” vi turister. Men, stan är stor. Vi upp- levde nästan att vi bara hann gå runt de närmaste kvarteren. Något som var riktigt mysigt var bl.a. stunden på ett litet utefik, i solskenet, med en kopp kaffe och glass, insupandes atmosfären i stan.
Yvonne och jag njuter av vårsolen i Birmingham.
Jo-o, vi hade jättetur med vädret. Sol och runt +12 gr.
För att på lättaste sätt komma till utställningen tog vi tåget som gick från en station endast 10 min promenad från hotellet. Tågresan tog bara 10 min och vips, så är man där. Kändes som att kommunikationerna inte på långa vägar liknar dem som vi har här på landsbygden i norra Sverige. Från tåget var det en kort promenad till utställningshallarna, The Nec.
Utställningen var en helt otrolig upplevelse. Ett fantastiskt arrangemang med näst intill ogreppbart antal uppvisningar, tävlingar, försäljningsstånd och sist men inte minst, hundar. Självklart var det också en o annan människa där, vilket blev ganska uppenbart i trängsel och köer mellan försäljare, matställen, och till stora arenan där alla finaler gick. Efter ett tag hörde vi oss själva säga -Sorry!- precis som engelsmännen gör så fort de råkar
stöta till någon bara det allra minsta. Engelsmännen är mycket vänliga och trevliga.
Det var riktigt gott om plats runt ringarna, och massor med utställda stolar, (så de medhavda behövde aldriganvändas). Ringarna hade bra storlek och ett suveränt underlag. Hundarna hölls i små fack, ett för varje hund,vid sidan av ringarna. Alla fack var märkta med hundarnas respektive katalognummer, vilket gjorde att vi varmånga som nyfiket strosade mellan raderna av fack. Utställarna höll ständig koll på läget i ringen, ochstrax innan deras hund skulle visas så hämtade de den. Ganska fiffigt, eller?
Däremot var det liiite svårt att hänga med i bedömningen bl.a på grund av att katalogen inte var organiserad som vi är vana vid. Men, det gick bra.
Vi såg en och annan liten ”stjärna”, en hel del ”medelmåttor” samt några som vi funderade över hur de kunnat kvala in till Cruft´s. Upplevde att det var lite svårt att ”förstå” vad domaren, Mr P Clifton, uppskattade för typ av boston. Men, utställningen flöt på riktigt bra, och 86 bostons blev bedömda.
Frånsett massor med värk i fötter och rygg, tunnare plånbok och liiite besvikelse över att den engelska som jag trodde mej behärska vettigt bra, lika fullt fick tungan att alltför ofta fastna i munnen, tycker jag att det var värt varenda krona att uppleva Cruft´s.
Vi hade jätteroligt. Måhända….det kanske blir någon fler gång???
// Ann-Britt
110131
